För ett par veckor sedan fick jag inbjudan till premiären av en ny samhörighet i Linköping. Ni vet den där byn man åker förbi på väg söderut (från kungliga hufvudstaden) där några uppställda stridsflygplan syns längs motorvägen jämte någon stor byggnad som hanterar hundbajs eller något annat som luktar riktigt illa. Den byn som man åker förbi.
Den byn som tydligen är en tätort med över 100k invånare, ett universitet, en hockeyarena och en fotbollstadion. Staden där Linköpings damlag kamperar. Staden där flera högt kompetenta pokerspelare kommer från.
När man väl kom in till de centrala delarna av samhället slås man av det är ganska fint där ändå. Det finns något mer än en historik om att ”här kan det flyga stridsflygplan och helikoptrar”.
Jag älskar de här besöken på klubbarna runt om i landet, många ställen har sin charm och man upptäcker guldklimpar här och var. Så klart att man ibland åker på några bottennapp. Eller borde göra det, tror inte att jag har åkt på någon ännu faktiskt. Inte i Sverige iaf. I Europa leder Bukarest den listan med hästlängder. Nu kanske det har att göra med människorna, att det är det sociala samspelet som jag baserar min ranking på, att det kan vara anledningen till att Bukarest leder min aldrig-igen-lista.
Linköping ligger i så fall med i topplistan över min besöka-igen-lista.
Road trip med smörgåskungen
Klubben, samhörigheten, sällskapet – kalla det vad du känner är korrekt, var för tillfället inhyrd i en lokal på bottenvåningen till en större fastighet. Mycket fint inredd och anpassad för en annan typ av verksamhet som dock passade dagens agenda bra. Fräsch lokal med möjligheter att husera flertal bord med de extra bekvämligheter man skulle vilja ha i en klubb. Stort ”kök”, toaletter, brush pit och ett angränsande utrymme med soffgrupper mm.
Som svensk kan man alltid gnälla på att det blev varmt framåt kvällen och att det var sisådär med cirkulationen av fräsch luft. Jag gnäller dock inte över det, det var en härlig varm dag och jag var väl förberedd med shorts och flip flops. Man är ju något av ett proffs.
Jag fick med mig herr Bergman, smörgåskungen tillika ordförande i Svepof, ner till Linköping. Färden ner tog sina 2 timmar+ och vi pratade en hel del om förbundet, spellagstiftningen och annat. Men bara poker. Den där Bergman kan mer än att trycka ut mackor och han visade återigen att han har ett rätt så klart perspektiv på hur ett pokerförbund bör fungera, vad det bör arbeta för och hur man bör nå dit man vill/ska.
Det är inte så mycket känslor involverade där utan mer ett klarsynt perspektiv på slutmålet.
Arrangemanget bådar gott inför framtiden
Mottagandet vi fick av arrangören var trevligt och öppet. Medverkade gjorde flertalet spelare man kände igen från närliggande orter gjorde att samtalen handlade mycket om SM. Själva turneringen var tydligen mer ett test för att mäta intresset av pokersamkväm i Linköping och som vanligt är det lätt att anmäla sig tidigt för att avboka i sista stund – normale. Alltid lika otacksamt för klubbar och kanske lite trist när man väl försöker bygga upp något nytt. Men humöret var högt och folk var spelsugna.
Det innebar i alla fall att vi blev runt 3 bord när vi väl satte igång med en unik herre som kom sist och åkte först. Ni vet han som inte har en smartphone och som vid sina turneringsvinster syns med en arm hållandes en telefon från 1997 som segerbild. In and out, vidare till nästa turnering någonstans.
Själva turneringen hade en spelvänlig struktur med ett modest inköp och en tillåten re-entry som gjorde att vissa tog ett extra skott. Själv hittade man rushens mamma tidigt och kunde därmed enkelt navigera sig fram till finalbord. För en gångs skull slapp man ta en kula till. Vilken känsla!
Even kliven
Vid dinner break drog vi ett gäng till ett riktigt bra ställe som serverade sjukt goda hamburgare. Jag måste motvilligt erkänna att jag var väldigt förvånad över den höga nivån på maten. I självaste Linköping. Den lilla byn. Fördomsfullt, jag vet. Men i mina trakter har vi ett överskott av bra hamburgerställen – det här höll minst lika hög klass, om inte bättre.
När det väl var dags för andra rundan i turneringen så var vi redan på finalbordet. Där tog det tid, svängde fram och tillbaka rejält kan man säga. Så småningom närmade vi oss pengarna och det gjordes ett bubbelpris som innebar att man fick inköpet tillbaka.
Naturlich fick jag äran att vinna bubbelpriset – inga konstigheter.
Jag hade en väldigt trevlig upplevelse och jag tror att den delades av Bergman även om han nu fick raila och syssla med sidoaktiviteter en längre stund. Man behöver ju inte vara bra på poker för att vara ordförande i Svepof.
Bra arrangerat, trevlig stämning och bra burgers gör att jag mer än gärna rekommenderar vad som förhoppningsvis blir en ny pokerscen i Linköping.
